Snart är året till ända.

Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.

Hur svår den skogen tycks mig att beskriva,
så vild och full av snår och oframkomlig
att blotta tanken på den väcker fruktan!

Enligt Bibeln uppskattades människans livstid till 70 år:
"Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort."
(Ps.90.10)


Dante Alighieri blev inte så gammal, han dog 56 år gammal år 1321. Före det skrev han dock det odödliga, underbara verk som vi alla älskar, n'est-ce pas?

Detta överfört på oss i Finland blir att vi alla statistiskt sett är långa vägar över mitten av vår vandring. De exakta siffrorna är, för dom som fyllde 60 i år, 81 % för gossarne och 73 % för flickorna. För dom som fyller 60 i nästa år är det 80 och 72 och för mattalinjens ungtuppar och unghönan är det 78 och 71 %. Detta grundar sig på en medellivslängd i Finland för män 73,7 och 81,2 för kvinnor.

Detta kära vänner är endast matematik...
... men Dante avslutar sitt Magnum Opus med ett hoppingivande konstaterande om kärlekens makt, inte enbart till Gud, utan också människor emellan:

Så högt bar icke mina egna vingar;
då genombävades med ens mitt sinne
som av en blixt, och önskningen blev uppfylld.

Här svek den höga fantasiens krafter,
men likt ett hjul som framdrivs jämt och säkert
följde nu all min längtan och min vilja
den Kärlek som rör sol och andra stjärnor.

För att citera Olof Lagercrantz: "Läs hur du vill. Ger du inte upp, ska du en dag känna igen dig själv och dina problem i Den Gudomliga Komedin".

Ett gott nytt år till alla kära klasskamrater

önskar Lefa

”Ej min hustru Ilsebil, vill som hennes gubbe vill.”

Manntje, manntje, timpe, tö,
flundra, flundra djupt i sjö,
ej min hustru Ilsebil
vill som hennes gubbe vill.
Bröderna Grimm

Under senaste tid har en livlig debatt om gymnasieväsendets framtid pågått. Årskullarna blir sakta, men kontinuerligt, mindre och det leder till en spiral med sviktande elevunderlag. Det sviktande elevunderlaget i kombination med kontinuerliga kostnadsökningar samt inbesparingskrav från kommunerna, har redan på många håll lett till ett nedbantat gymnasium. Först försvinner de extra kurserna, de som satte guldkant på tillvaron, sedan de valbara och i sista skedet går man in för växelkurser, d.v.s. kurserna lärs ut t.ex. vartannat år. I det sista skedet går …

Speciellt utsatta är gymnasierna i Svensk-Finland, eftersom de ofta är regionala och kan således inte slås samman till större och mera effektiva enheter. De fyra gymnasierna i språkarkipelagen, Björneborg, Kotka, Tammerfors och Uleåborg, är extra utsatta emedan de saknar ett svenskspråkigt uppland, eller detta uppland är litet, och därtill är skolorna privata. Alla dessa skolor har sina rötter på 1800-talet och är alla bland de äldsta skolorna på sina placeringsorter. Det svenskspråkiga i språkarkipelagen var intimt bundet med brukskulturen och bruken. Tjänstemannakåren var till överväldigande del svenskspråkig och uppfostrade samt skolade sina barn i mån av möjlighet i regel på svenska. Så också i Kotka med omnejd där det fanns gott om bruk, i Karhula, på Halla, i Kuusankoski o. s. v. Beskrivningar om livet på bruken kan man läsa bl a i Tack snälla bolaget - ett bruksbarn blickar i backspegeln (Henni Wikman) och i Mina bruk (Åbo Akademi).

Kotka Svenska Samskola har i dag över 120 år på nacken. Vid tiden för grundandet hade Kotka en svenskspråkig befolkning på mellan 12 och 14 procent. Tillströmningen av elever till skolan var jämn och efter kriget med de stora årsklasserna t o m ymnig. Den svenskspråkiga resursen började emellertid ebba när antalet svenskspråkiga började avta på grund av att bruken bytte bort från svenska som bokförings- och administrationsspråk. Antalet elever i skolan hölls relativt konstant då de svenskspråkiga eleverna ersattes med barn från helt finskspråkiga barn. I dagens läge kommer en tredjedel av eleverna från enspråkigt svenska hem, en tredjedel från enspråkigt finska och en tredjedel från tvåspråkiga hem. Man kan gott säga att utan finskspråkiga elever hade skolan inte klarat sig.

Nu står vi emellertid inför en ny utmaning, i själva verket står hela skolväsendet inför denna utmaning emedan årskullarna blir mindre. På 1700-talet var årskullarna i medeltal runt 25 000 och under 1800-talet började antalet födda stiga och vid sekelskiftet var årskullarna ca 80 000. Under 1900-talet växte de till ca 90 000 och efter kriget kom de stora årskullarna på nästan 120 000. Efter de stora årskullarna gick antalet födda hela tiden ner och år 1997 sjönk antalet under 60 000. Hela 2000-talet har nativiteten varit mellan femtiofem och femtioåtta tusen. I Kotka har antalet födda sjunkit från 671 år 1980 till 435 år 2006 (-32 %) och i Pyttis från 53 till 42 ( -21 %). Invånarantalet har på motsvarande sätt i Kotka sjunkit från 60 752 till 54 679 ( -10 %) och i Pyttis från 5218 till 5140 (-1,5 %). Under de senaste tio åren har undervisningens kostnader stigit med 15 %. Spiralen är alltså sjunkande antal elever och stigande kostnader. Ekvationen går inte ihop, utan att man skjuter till medel, vilket kommunerna kan göra. Här är emellertidf kruxet, I Kotka Svenska Samskola har upprätthållaren inga egna skattemedel att skjuta till och kommunerna har vägrat betala något för gymnasieundervisningen. För att vi skall kunna överleva och som nu producera de bästa resultaten i landskapet måste upplandet, d v s de finsk- och tvåspråkiga kommunerna, skjuta till medel. Men det som gubben (skolan) vill, kanske Ilsebill (kust- och skogsugrerna) inte vill.

Nokialand

I slutet av detta år är finnarnas antal 5,3 miljoner, och antalet mobiltelefonanslutningar 6,1 miljoner. Detta är ofattbart många, per 100 invånare finns det 115 mobiltelefonabbonemang. Det är alltså inte fråga om antalet telefonapparater utan anslutningar.

Veterinärer har alltid varit föregångare i att använda mobiltelefoni. På åttiotalet började man använda sk. ARP-telefoni där man manuellt beställde samtalet från en central. Komminikationen var enkelriktad och man avslutade alltid det man sade med "kuuntelen" och hela samtalet med "loppu". Sedan kom de sk duplex-telefonerna där man kunde lyssna och prata samtidigt.

Det stora steget togs med NMT då mobilen blev som en vanlig telefon. Visserligen var den stor (7 kg), dyr (ca 20 000 mk) och hördes bara i Norden, men för en veterinär som körde omkring på landsbygden var det ju rena himmelriket. Många kilometrar blev okörda när kunden fick tag på en ute i bygden. År 1992 kom GSM och telefonens vikt hade gått ner till 2 kg och priset till ca 11 000 mk. Efter det har det bara blivit billigare och bättre. Och priset på samtalen har rasat, 1991 kostade ett trådsamtal från Lojo till Lovisa 1,24 mk /minut och ett mobilsamtal var dyrare. I dag kostar ett samtal till Lojo ca 6 snt/min (ungeför 0,35 mk/min). Och trådtelefonerna blir alltmer sällsynta, vi har ännu tråd men bara pappa och svärmor använder den...

Senaste vecka diskade jag stekpannan och talade i telefon samtidigt. Ni gissar hur det gick, plopp och fast telefonen inte blev genomblöt, luktade endast stekt kött, och jag torkade den ordentligt slutade den fungera efter några timmar. En ny, modell basic med kamera, kostade 59 ege ( ca 350 mk). I och för sig tråkigt men tänk er priset 2 000 evro om jag skulle tappat tvåkilosklunsen i ett ämbare.

Väl mött i Nokialand.

Lefa

Ring till varandra!!

Snöstrorm

I förrgår och igår snöade det nästan lika mycket som under hela senaste vinter. Det är tungt och besvärligt när det kommer så mycket snö. I går försenade jag mig från ett möte på skolan då jag fastnade i en driva på gården. När jag hade lyckats skotta bilen fri var mötet så gott som slut så jag for inte alls.

När man efter mycken möda och stort besvär skottat alla ramper, bilplatser och framför postlådorna går man in för att ta en fika. Sen när man skall i väg har plogbilen varit framme och plogat upp stora drivor av den snö som finns på gatan dit du nyss skottade rent. Det värsta scenariet är då plogbilen plogar upp blötsnö som täpper till uppfarterna och eftersom du är på jobbet och ingen skottar fryser drivorna till när det på eftermiddagen blir ordentlig kyla. Detta händer 1-2 ggr i året och då behövs ishacka och robusta sparar samt tålamod. Senaste vinter hände det trots allt inte en enda gång. I dag gick Fiskars behändiga skuffverktyg (ser ut som en liten snöplog) sönder.

Jag hatar vintern och utan vaksim skulle den vara...

Det krympande isflaket revisited

Det är inte alls roligt att behöva säga "Va va de vi sa!" I en undersökning som YLE offentliggjorde i dag konstaras att yrkeshögskolorna har problem (som om det vore något underligt). I bestämmelserna om yrkeshögskolornas examenskrav stipuleras att det s k "lilla språkprovet" är en del av examen och måste således erläggas innan man kan bli utdimitterad. Det hade många inte räknat med när de spolade studentsvenskan. Nu har många så dåliga baskunskaper i svenska att många högskolor anordnar stödundervisning för att edukanderna skall kunna delta i den reguljära språkutbildningen.

Ett antal professorer, Folktinget och SFP varnade för just detta: om studentprovet blir frivilligt sjunker kunskaperna och problem uppstår. Trots att man inte skriver svenskan i studenten försvinner inte det officiella andra inhemska språket och för offentliga tjänster behövs ett intyg om språkkunskaper. Det samma gäller givetvis för svenskspråkiga, lilla språkprovet i finska skall man ha om man vill bli statstjänsteman. I förordningen om yrkeshögskolor sägs:

8 §
Språkkunskaper

En studerande skall i de studier som ingår i yrkeshögskoleexamen eller på annat sätt visa sig ha förvärvat
1) sådana kunskaper i finska och svenska som enligt lagen om de språkkunskaper, som krävs av offentligt anställda (424/2003) krävs för en tjänst inom ett tvåspråkigt ämbetsdistrikt för vilken högskoleexamen är ett krav, och som behövs med tanke på studerandens yrkesutövning och utveckling i yrkesmässigt avseende, samt (16.6.2004/497)

Jag kan tänka mig att detta inte ökar på den välvilliga inställningen till svenska bland skogsugrerna, men så står det i lagen.

I Finland borde vi kunna flera språk, inte färre!

Lefa

Roots

I talet på kryssningen berättade jag om min bakgrund, om fiskarna i Västra Nyland och Åbo borgarna. Senare forskning visade att borgerskapet var ett rätt tunt lager av fernissa. Under det kom det fram 150 år av smeder dragoner och drängar i Kimito, Dragsfjärd och Västanfjärd. Plus åtminstone en okänd far. Dock inga hästskojare eller slagsbultar, tack och lov.

I slutet av 1800-talet drog Åbo till sig smedssonen som sadlade om och blev kontorspojke, tog alltså sina första stapplande steg in i det stånd som kom att bli hans barns och barnbarns stånd. Trettio år senare hade son nummer två, min farfar, redan bil och snitsig klädsel (till höger) och farmor tidsenlig kappa och hatt (till vänster). På den översta bilden står bilen på Jernvägstorget och min något skräckslagna faster stirrar in i kameran. Året är 1927. Dessa bilder fick jag av en småkusin i Amirika. Hon hade hittat dem i sin farmors gamla album.

Vänner, forska i era rötter och bläddra i gamla album. Sök fram er egen Kunta Kinte. Ni kan komma på intressanta saker. Kanske ni är ättlingar till någon viking som har stannat upp på vägen till Miklagård? Man vet aldrig ;-)

Lefa

It is six o'clock and all is well...

Klockan sex på morgonen finsk tid blev det klart att elektorerna på västkusten, i Kalifornien och i Florida gick till Barack Obama vilket gav honom flera än de 270 som behövs för att bli vald. Under valkampanjen sade John McCain att "Obama är senatens mest liberala senator" och det är en stor sak att folket har röstat för en sådan politik. Detta har världen väntat på i åtta långa dystra år.

Det ser ut som om de unga och kvinnorna avgjorde valet, än en gång. På något sätt känns det som på sextiotalet, i luften finns nu hopp. Och det har inte krossats som det krossades år 1968 på Hotel Ambassador.

Congratulations and good luck President Obama. You're gonna need it! May it be a government of the people, by the people, for the people!

God's speed.

Yes we can!

Lefa

So far so good

The world is living one of the most important days of latter times. The American people is deciding a lot of which course future history is taking. Will the prophecy of the television series 24, with an afro-american president, be fulfilled? The prophecy from of another series,Commander in Chief with Geena Davies, will have to wait. They are not ready for women in high office yet, or perchance they did not want another Clinton?

In Dixville Notch and Hart's Location, in New Hampshire, a tradition of having the first Election Day ballots tallied lives on. As soon as the last registered voter has cast his/her vote (and they all do! These two towns boast a 100 % record) the ballot is tallied and the result published. The last two elections the vote have gone to president Bush. However...

... this morning Obama defeated McCain by 15 to 6 votes in Dixville Notch. In the town of Hart's Location 17 votes went to Obama, 10 to McCain and two to Ron Paul, a congressman who did not make major league. Independent, an eternal also-run, Ralph Nader was on both ballots but, alas, got zilch.

So far so good. By tomorrow noon we will know. I am confident there will be a change in the Presidency...

Lefa

Paha juttu?

No niin, taas käytiin yhdet vaalit. Ruotsalaisuus kärsi epämiellyttävän tappion ja metsäugrilaisuus otti aimo harppauksen eteenpäin. Ne jotka luulivat, että kuntien hallinta helpottuu, kun voimasuhteet muuttuvat joko hallituspuolueiden tai opposition eduksi erehtyivät. Tämä tulos hankaloittaa suuresti kuntien hallitsemista.

Monessa kunnassa "uus-vennamolaiset" saivat niin paljon valtuustopaikkoja, että saavat hallitus- ja lautakuntapaikkoja ja se on jo muuta kuin populistinen suunsoitto valtuustossa. Näin myös Kotkassa, mutta kai asiat pitää nähdä niin kuin valtioneuvos Virolainen aikanaan: "Kansa on sanonut sanansa. Pulinat pois!" Toisaalta voihan se olla niinkin, että kansa saa ansaitsemansa hallintoelimet. Totalitaarisissa maissa sanottiin: "Väärä vaalitulos, vaihdetaan kansa!"

RKP teki surkean tuloksen, mutta vastoin yleistä käsitystä väärästä kampanjasta tai epäonnistuneesta ehdokasasettelusta, minusta tuntuu etteivät äänestäjät enää koe kieltä yhtä tärkeänä tekijänä kuin ennen. Älytön pakkoruåtsi-kampanja ja
-asenne korjannevat satoa. Ei se kieli minullekaan ollut niin pinnalla, ennen kuin muutin tänne kielellisen susirajan taakse. Silloin se muuttui tärkeäksi ja luiskahin politiikkaan mukaan, luonnollisesti paikalliseksi kielipoliisiksi.

No lapsethan voivat muuttaa svedujen maahan, yksi budjaa jo Englannissa. Että sillai, tällä kertaa. Pa finski niin kuin venäläinen sanoisi.

Halikaa toisianne!

Lefa

Ny säsong vidtog...

Framgångsrika televisionsserier pågår ofta i åratal. Simpsons är uppe i nummer tjugo. Mitt vinterbadande, eller som man säger i Finland vaksimmande, är inne på säsong fyra. Egentligen har jag (i skrivande stund) under denna säsong inte ännu varit i vak, men vattnet har varit relativt kallt, mellan tre och sju grader.

Efter åratal av tveksamma, undvikande ”kanske senare”-svar på en väns förslag till att vaksimma svarade jag ”ja” på inviterna, hon kunde ju ha slutat med inviterna och avskrivit mig som en feg ynkrygg. Jag minns klart och tydligt den första gången: resolut och utan att tveka gick jag ner i vaken samt upp igen efter ca tio sekunder. Det stack i fingrar, tår och hela huden, en stickande smärta som avtog när jag gick tillbaka till bastun. På verandan kändes det redan bra och åter inne i bastun rentav behagligt. Efter den tredje vakturen, som varade nästan en halv minut, utsöndrades i bastun en stor mängd endorfiner som för fem minuters tid åstadkom en känsla jag aldrig varit med om. Våg efter våg av euforisk vällust spred sig genom kroppen när endorfinerna och det sjunkande blodtrycket nästan satte mig ur spel för fem-tio minuter. Det var ord och inga visor.

När jag var barn fanns invid nuvarande motorvägen i Hertonäs en vit bastu där människor vinterbadade. I likhet med många tidigare och senare bastubyggnader brann den ner och simmarna i Hertonäs har sedermera varit tvungna att klara sig utan bastu, d v s syssla med ”extreme”-vinterbad.

Där vi simmar kan vi se Hoglands (Suursaari) kännspaka siluett vid horisonten. Medelåldern för badarna ligger vid ca femtio år, men unga människor vinterbadar i allt större utsträckning. Vinterbadandet sägs stärka immunförsvaret, ha en lugnande inverkan och kan ses som en både bisarr och rolig avslutning på motionsrundan. Det kan vara direkt skadligt att vinterbada om man är förkyld eller sjuk och man skall aldrig dyka på huvudet i isvaken. Men vinterbada skall man, det är vansinnigt att inte göra det. Hoppa i, så fort som möjligt!!

Tulette ihmettelemään "mitä panitte leivälle ennen kuin oli Flooraa!"

Lefa

Se Neapel och...

I förrgår satt jag åter i Hartwall Arenan, ungefär på samma plats som två dagar efter vår kryssning. I juni stod Bob Dylan på scenen, i förrgår Leonard Cohen. Efter Dylans fantastiska konsert med intressanta arramngemang, men en frugal scenografi, kändes det riktigt bra, dock inte riktigt som att ha sett Neapel. Kanske som Genua eller Rom, men definitivt inte som Neapel. Nu har jag dock sett Neapel!
Jag är något av en senkomling till Cohen, i själva verket var det min hustru som på åttitalet förde mig djupare in i hans musik och framför allt i hans poesi. En sjungande poet är nämligen det han är, där poesin och musiken stöder och kompletterar varandra.
På scenen stod en liten skinntorr ettrig "gubbe", klädd i en aning säckig kritsteckad kostym med grå sjorta och ingen slips. På huvudet hade han en stilig fedorahatt som han ofta tog av sig när han tackade publiken och de olika medlemmarna i orkestern. Han hade inga divalater utan en gränslös ödmujkhet och en varm spjuverakig humor. Den karlen var och är så cool att...
I över tre timmar sjöng han ett urval av hela sin produktion. Jo; Suzanne, Bird on a wire, Anthem, The Partisans, The Future, Who by fire, So long Marianne, Famous blue raincoat och en svängande version av First we take Manhattan. Inalles 26 låtar och han tog sin publik genom att börja med Dance me to the end of love. Efter att han tillägnade konserten till Ahtisaari åt publiken ur hans hand. Helheten var otrolig, balanserad och välmixad, bandet spelade och sjöng som änglar. Speciellt Javier Mas på bandura (ett sorts ukrainskt stråkinstrument), luta och akustisk gitarr och Dino Soldo på alla tänkbara blåsinstrument. Soldo stod för det vemodiga, bluesaktiga undertonerna som stödde och fyllde ut Cohens djupa hesa röst. Basisten Roscoe Beck skickade gång på gång kalla kårar rakt genom ryggmärgen och körsångarna Sheila Robinson och systrarna Webb var som väsen ur en dröm.
Kära vänner, det var ord och visor det. Tårarna flödade, myky och ofta!

Om ni inte ännu har varit till Neapel kan ni se honom i nästa vecka i Stockholm eller Köpenhamn eller därpåföljande i Bryssel (kolla datumen på http://www.leonardcohenfiles.com/ där det också finns bilder från konserterna.

"There's a crack in everything
that's how the light gets in."

Lefa

Hemsidan öppnades

Till syvende og sidst fick jag hemsidan att fungera. Här ser ni i praktiken hur en ADHD fungerar, i detta fall med tyngdpunkt på HD (hyperactive). Hjärnan går på turbo, hela tiden. Märkväl, det är inte fråga om bipolaritet, emedan det maniska övergår inte i en depressivitet. Tänk er en labradorvalp, alltid nyfiken på allt och färdig att leka. Sån är jag ofta.

Det roliga är att jag lär mig hela tiden nya saker. I dag lärde jag mig att skriva koden som hindrar andra än utvalda att ta del av hemsidorna. I och för sig var det inte svårt men krävde några samtal.

Så går vi alltså vidare. Tänk varma tankar om de som är viktaga i ert liv!

Lefa

Rör inte min kompis

Sen medlet av november har en livlig debatt förekommit i alla medier om händelserna i Jokela och vad som ledde till det. Under diskussionens gång har man diskuterat hur skolan är kunskapsorienterad, konkurrenssamhället och välfärdssamhällets förfall. Det globaliserade konkurrenssamhället, vars stjärnelev Finland är, påminner allt mer om efterkrigstidens Japan. Barnen vänjs från tidig ålder vid att tävla och vid aggressionen som ligger under ytan och då blir rädslan för att bli lämnad efter allas följeslagare. Omställningarna i näringslivets strukturer och i kommun- samt servicestrukturerna påminner om att vi är alla utsatta, också fullvuxna. Ett samhälle som bygger på konkurrens föder framgångar, men priset för framgångar och vinster finns alltid också tillstädes, i form av myntets baksida, förlorarna. Konkurrensen föder ett behov till framgång och medför en atmosfär av aggression och känslokyla som förvittrar samhörighet och omvårdnad samt skapar A- och B-människor, framgångsrika och loosers.

Känslokylan leder till en brist på respekt och uppskattning för mindre bemedlade, ibland t o m till ett hat, de är ju själva ansvariga för sin situation. Det iskalla hat som skoldråparens texter utstrålar, och inte har ett samhälleligt ursprung utan är en del av människans väsen, lever och mår bra i ett konkurrenssamhälle. Dess härolder är övermod och stolthet, och enligt psykoanalytikern Gustav Schulman är ”övermodet det moderna samhällets största problem”, emedan det hindrar de unga från att lära sig, från att genom mognad bli av med ungdomen häftiga övermod och hybris. Obearbetad ilska och övermod blir en del av varat och äter upp själen inifrån, tidvis med fruktansvärda konsekvenser. Ilskan kan också riktas mot jagets mänskliga svaga sidor och beundran till de starka och aggressiva sidorna. Denna dikotomi kan uppstå redan tidigt, ”problemungdomen” kan uppvisa symptom så tidigt som i åtta års ålder.
Det är inte lätt att förändra konkurrenssamhället, men att motarbeta avigsidorna är en uppgift för oss alla, hem och skola. Vi måste tänka på hur vi som fullvuxna kan hjälpa de unga, våra elever och barn, att växa och bli bättre människor. Lotsa och hjälpa samt handleda; som Schulman säger det: ”viljan att göra gott uppstår av att själv bli behandlad väl.”

Rör inte min kompis!

Det krympande isflaket

I sin sista ledare skrev Arhippainen åter om finlandssvenskheten. Det krympande isflaket med issörja runt kanterna har jag sett i tjugo år här i Kotka. I början var det rutten drivis, men nu börjar det nog vara sörja där inslaget av vatten överväger.
Arhippainen talar om att "allt fler finlandssvenskar upplever att andra identifikationsfaktorer än språket – som hemort, yrkesgrupp eller värderingar – har minst lika stor betydelse för den personliga identiteten som språket". Det ser jag också och tidvis tror jag att isen faktiskt smälter snabbare än Arhippainen tror. Utsikterna ser inte så lysande ut och sämre blir det om inte ugrerna lär sig tolerans och kulturell mångfald.
Själv har jag levt ett så kringflackande liv både fysiskt och psykiskt att för mig har finlandsvenskheten fungerat som ett ankare. och det gör det fortfarande. Hur är det med er?

Lefa

Då kör vi i gång

Tidvis har jag funderat på bloggande, men målgruppen har inte utkristalliserats. Nu har den det. Det kommer inte att vara en regelrätt "dagbok" utan oregelbundet nedskrivna reflexioner om ditt och datt.

Vi ses. Enjoy.

Lefa