”Ej min hustru Ilsebil, vill som hennes gubbe vill.”

Manntje, manntje, timpe, tö,
flundra, flundra djupt i sjö,
ej min hustru Ilsebil
vill som hennes gubbe vill.
Bröderna Grimm

Under senaste tid har en livlig debatt om gymnasieväsendets framtid pågått. Årskullarna blir sakta, men kontinuerligt, mindre och det leder till en spiral med sviktande elevunderlag. Det sviktande elevunderlaget i kombination med kontinuerliga kostnadsökningar samt inbesparingskrav från kommunerna, har redan på många håll lett till ett nedbantat gymnasium. Först försvinner de extra kurserna, de som satte guldkant på tillvaron, sedan de valbara och i sista skedet går man in för växelkurser, d.v.s. kurserna lärs ut t.ex. vartannat år. I det sista skedet går …

Speciellt utsatta är gymnasierna i Svensk-Finland, eftersom de ofta är regionala och kan således inte slås samman till större och mera effektiva enheter. De fyra gymnasierna i språkarkipelagen, Björneborg, Kotka, Tammerfors och Uleåborg, är extra utsatta emedan de saknar ett svenskspråkigt uppland, eller detta uppland är litet, och därtill är skolorna privata. Alla dessa skolor har sina rötter på 1800-talet och är alla bland de äldsta skolorna på sina placeringsorter. Det svenskspråkiga i språkarkipelagen var intimt bundet med brukskulturen och bruken. Tjänstemannakåren var till överväldigande del svenskspråkig och uppfostrade samt skolade sina barn i mån av möjlighet i regel på svenska. Så också i Kotka med omnejd där det fanns gott om bruk, i Karhula, på Halla, i Kuusankoski o. s. v. Beskrivningar om livet på bruken kan man läsa bl a i Tack snälla bolaget - ett bruksbarn blickar i backspegeln (Henni Wikman) och i Mina bruk (Åbo Akademi).

Kotka Svenska Samskola har i dag över 120 år på nacken. Vid tiden för grundandet hade Kotka en svenskspråkig befolkning på mellan 12 och 14 procent. Tillströmningen av elever till skolan var jämn och efter kriget med de stora årsklasserna t o m ymnig. Den svenskspråkiga resursen började emellertid ebba när antalet svenskspråkiga började avta på grund av att bruken bytte bort från svenska som bokförings- och administrationsspråk. Antalet elever i skolan hölls relativt konstant då de svenskspråkiga eleverna ersattes med barn från helt finskspråkiga barn. I dagens läge kommer en tredjedel av eleverna från enspråkigt svenska hem, en tredjedel från enspråkigt finska och en tredjedel från tvåspråkiga hem. Man kan gott säga att utan finskspråkiga elever hade skolan inte klarat sig.

Nu står vi emellertid inför en ny utmaning, i själva verket står hela skolväsendet inför denna utmaning emedan årskullarna blir mindre. På 1700-talet var årskullarna i medeltal runt 25 000 och under 1800-talet började antalet födda stiga och vid sekelskiftet var årskullarna ca 80 000. Under 1900-talet växte de till ca 90 000 och efter kriget kom de stora årskullarna på nästan 120 000. Efter de stora årskullarna gick antalet födda hela tiden ner och år 1997 sjönk antalet under 60 000. Hela 2000-talet har nativiteten varit mellan femtiofem och femtioåtta tusen. I Kotka har antalet födda sjunkit från 671 år 1980 till 435 år 2006 (-32 %) och i Pyttis från 53 till 42 ( -21 %). Invånarantalet har på motsvarande sätt i Kotka sjunkit från 60 752 till 54 679 ( -10 %) och i Pyttis från 5218 till 5140 (-1,5 %). Under de senaste tio åren har undervisningens kostnader stigit med 15 %. Spiralen är alltså sjunkande antal elever och stigande kostnader. Ekvationen går inte ihop, utan att man skjuter till medel, vilket kommunerna kan göra. Här är emellertidf kruxet, I Kotka Svenska Samskola har upprätthållaren inga egna skattemedel att skjuta till och kommunerna har vägrat betala något för gymnasieundervisningen. För att vi skall kunna överleva och som nu producera de bästa resultaten i landskapet måste upplandet, d v s de finsk- och tvåspråkiga kommunerna, skjuta till medel. Men det som gubben (skolan) vill, kanske Ilsebill (kust- och skogsugrerna) inte vill.