Fru Arne Anka?

Här ute i förskingringen måste man ta vara på alla möjligheter att höra svenska. Således prenumererar jag på svenska TV kanaler via kabel TV. Förutom FST tittar jag på SVT 1 och 2 samt TV 3 och 4. En jävla massa skit och ibland verkliga bottennapp. Ett sådant, där kroken sitter fast i botten som vore den ingjuten i cement, heter Svenska Hollywoodfruar. Det värsta idiotiska dravel man kan tänka sig där tre svenska kvinnor som har gift sig med kändisar i USA bl a Anna Anka (gift med Arne Anka eller var det nu Paul Anka) "lever sitt liv". Well anyway...

Arne Anka i Sthlm

Kameran följer med deras shoppande, trädgårdsplanering och till synes ändlösa fester. Anna är hemma från Bjuv (tjugo km väster om Helsingborg) och är 37 år gammal. Arne, nej Paul, är hemma från Ontario och är 68 år gammal. Tidigare var hon hans personal trainer. Programmet är så kass att jag inte skulle ha tittat på det i dag om inte fru Anka i dagens Husis skulle ha uttalat sig om svenska män: "Svenska män är tragiska med sina blöjbyten och jämlikhet, Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer. I gengäld får de kvinnor med stil. En hemmafru skall alltid vara snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd. Gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen." (Kursivering LW)

Enligt notisen vill fru Arne Anka bli en förebild för svenska kvinnor. Tack och lov att hon inte vill vara det oxo för finska kvinnor.

Hej, hallååååååå...

Lefa
PS om ni vill se någonting verkligt vettlöst skall ni kolla serien på Sveriges TV 3. Och Arne är den samma gossen som 1957 på Borgbacken förorsakade en smärre hysteri bland finska tonårsflickor genom att sjunga Diana.

Mattalinjen?

Tydligen borde jag ha gått mattalinjen! Voffodådå, skulle rumpnissarna ha sagt.

På lördagen målade vi bastun. Trots att jag beräknade väggytan fel var målfärgen så dryg att den räckte till. Men ändå tog den slut! Voffor gör di på detta viset? Jag räknade inte med ribborna! Ribborna som täcker springan mellan väggbräderna är 2,2 cm tjocka, 4 cm breda och 3,5 m långa. Emedan dom är 130 till antalet blir det nästan 37 kvadratmeter till att måla. En målarkompis sade i efterhand till mig att i allmänhet beräknar man att ribborna ger ca 30 % mera yta. Så det så!

Resultatet då? Det blev jättesnyggt, sikamakee skulle min yngsta son säga. Den vacka gula träytan täcktes med ett penseldrag och i fyra timmars tid hade fyra fullvuxna en rolig stund med slattrigt dösnack och grillad korv samt fika med dopp (kaffe och muffins på finlandssvenska). Först tänkte jag - Oj blir den så där röd - men när väggen hade torkat en stund skiftade den färg och efter ca ett år lär den anta slutgiltig färg för att sedan sakta börja blekna igen. Den är som en levande organism, skiftar och andas hela tiden. Efter 20 - 30 år skall den målas på nytt, men det tror jag blir en sak för the next generation. Och gissa om det är förmånligt! Väggar plus ribbor - sextio ege! Motsvarande mängd väggfärg, t ex från bolaget nära Heureka, skulle ha kostat fem gånger så mycket, ca 300 €. Och saknat den levande organiska ytan.

Punamulta oma kulta, sanoi mummo maalissa! sade en vän till mig. Under veckoslutet kokade jag mera rågklister och i eftermiddag blandar jag i de övriga ingredienserna som förövrigt är inhandlade på Kymin Palokärki Ky (http://users.kymp.net/palokarki/). En utmärkt handel för alla traditionella gamla färger och annat.

Vi fortsätter med målandet, eli Eteenpäin sanoi mummo lumessa!


Lefa

Maalari maalas' taloa, sinistä ja punaista...

I går kokade jag rödmyllefärg. Ni vet det där pigmentet som bl a kommer från slagghögarna i Falun. "Kopparfattig malm får vittra under lång tid då det bildas vad som kallas för rödmull. Denna rödmull innehåller förutom koppar även limonit eller järnockra kiselsyra och zink och det är denna kombination som skapar de träkonserverande effekterna. Sedan tvättas och siktas rödmullen som sedan bränns för att sist malas till ett finkornigt färgpigment."

Själv använde jag inte Falurött utan sk engelskt rött som är en aning "mindre röd".

"Paraslaatuisia kellertäväsävyisiä rautaoksidisävyjä kutsutaan englanninpunaiseksi (English red) tai venetsianpunaiseksi (Venetian red; terra rosa; Venice red) (joka tarkoitti ennen myös luonnon rautaoksidipunaa). Erityisen puhtaasta englanninpunasta käytetään nimitystä 'terra di Treviso'. Jos puhutaan keinotekoisesti valmistetusta punaisesta rautaoksidista, termillä 'englanninpunainen' viitataan kellertäväsävyiseen punaiseen rautaoksidiin, 'venetsianpunainen' taas viittaa kylmään, sinertävään punaiseen rautaoksidiin."

Första gången kokade jag slamfärg för tio år sedan och det var lika roligt då som nu. Det hela går till så att man under fyra timmar kokar en klisterlösning av vatten, rågmjöl och järnvitriol (järnsulfat). Sen vispar man i fernissa eller linolja och till slut färgpigmentspulvret. Sluresultatet blir en slamfärg som påminner om rågmjölsvispgröt. För att målfärgen skall håll sig vid förvaring tillsatte jag natriumbenzoat. Vid förvaring får den inte frysa.

Man måste röra om hela tiden så det inte brinner i botten. För tio år sedan läste jag under kokningen Mankells Hundarna i Riga (ni vet den där Wallander förälskar sig i Baiba Liepa), denna gång hittade jag en pärla i bokhyllan: Mobergs Förrädarland en intressant roman om människor som historien glömt i gränslandet Småland-Blekinge, där man tidvis var dansk undersåte, tidvis svensk. En underbar bok från 1967 där språket är arkaiskt och gammalt, riktigt i min smak.

Under veckoslutet skall bastubyggnaden få ett nytt lager rödmylla.

På nätet läste jag att rödmyllan i Falun kommer att ta slut ca 2090 så det är bäst att handla snabbt.