Snart är året till ända.

Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.

Hur svår den skogen tycks mig att beskriva,
så vild och full av snår och oframkomlig
att blotta tanken på den väcker fruktan!

Enligt Bibeln uppskattades människans livstid till 70 år:
"Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort."
(Ps.90.10)


Dante Alighieri blev inte så gammal, han dog 56 år gammal år 1321. Före det skrev han dock det odödliga, underbara verk som vi alla älskar, n'est-ce pas?

Detta överfört på oss i Finland blir att vi alla statistiskt sett är långa vägar över mitten av vår vandring. De exakta siffrorna är, för dom som fyllde 60 i år, 81 % för gossarne och 73 % för flickorna. För dom som fyller 60 i nästa år är det 80 och 72 och för mattalinjens ungtuppar och unghönan är det 78 och 71 %. Detta grundar sig på en medellivslängd i Finland för män 73,7 och 81,2 för kvinnor.

Detta kära vänner är endast matematik...
... men Dante avslutar sitt Magnum Opus med ett hoppingivande konstaterande om kärlekens makt, inte enbart till Gud, utan också människor emellan:

Så högt bar icke mina egna vingar;
då genombävades med ens mitt sinne
som av en blixt, och önskningen blev uppfylld.

Här svek den höga fantasiens krafter,
men likt ett hjul som framdrivs jämt och säkert
följde nu all min längtan och min vilja
den Kärlek som rör sol och andra stjärnor.

För att citera Olof Lagercrantz: "Läs hur du vill. Ger du inte upp, ska du en dag känna igen dig själv och dina problem i Den Gudomliga Komedin".

Ett gott nytt år till alla kära klasskamrater

önskar Lefa

”Ej min hustru Ilsebil, vill som hennes gubbe vill.”

Manntje, manntje, timpe, tö,
flundra, flundra djupt i sjö,
ej min hustru Ilsebil
vill som hennes gubbe vill.
Bröderna Grimm

Under senaste tid har en livlig debatt om gymnasieväsendets framtid pågått. Årskullarna blir sakta, men kontinuerligt, mindre och det leder till en spiral med sviktande elevunderlag. Det sviktande elevunderlaget i kombination med kontinuerliga kostnadsökningar samt inbesparingskrav från kommunerna, har redan på många håll lett till ett nedbantat gymnasium. Först försvinner de extra kurserna, de som satte guldkant på tillvaron, sedan de valbara och i sista skedet går man in för växelkurser, d.v.s. kurserna lärs ut t.ex. vartannat år. I det sista skedet går …

Speciellt utsatta är gymnasierna i Svensk-Finland, eftersom de ofta är regionala och kan således inte slås samman till större och mera effektiva enheter. De fyra gymnasierna i språkarkipelagen, Björneborg, Kotka, Tammerfors och Uleåborg, är extra utsatta emedan de saknar ett svenskspråkigt uppland, eller detta uppland är litet, och därtill är skolorna privata. Alla dessa skolor har sina rötter på 1800-talet och är alla bland de äldsta skolorna på sina placeringsorter. Det svenskspråkiga i språkarkipelagen var intimt bundet med brukskulturen och bruken. Tjänstemannakåren var till överväldigande del svenskspråkig och uppfostrade samt skolade sina barn i mån av möjlighet i regel på svenska. Så också i Kotka med omnejd där det fanns gott om bruk, i Karhula, på Halla, i Kuusankoski o. s. v. Beskrivningar om livet på bruken kan man läsa bl a i Tack snälla bolaget - ett bruksbarn blickar i backspegeln (Henni Wikman) och i Mina bruk (Åbo Akademi).

Kotka Svenska Samskola har i dag över 120 år på nacken. Vid tiden för grundandet hade Kotka en svenskspråkig befolkning på mellan 12 och 14 procent. Tillströmningen av elever till skolan var jämn och efter kriget med de stora årsklasserna t o m ymnig. Den svenskspråkiga resursen började emellertid ebba när antalet svenskspråkiga började avta på grund av att bruken bytte bort från svenska som bokförings- och administrationsspråk. Antalet elever i skolan hölls relativt konstant då de svenskspråkiga eleverna ersattes med barn från helt finskspråkiga barn. I dagens läge kommer en tredjedel av eleverna från enspråkigt svenska hem, en tredjedel från enspråkigt finska och en tredjedel från tvåspråkiga hem. Man kan gott säga att utan finskspråkiga elever hade skolan inte klarat sig.

Nu står vi emellertid inför en ny utmaning, i själva verket står hela skolväsendet inför denna utmaning emedan årskullarna blir mindre. På 1700-talet var årskullarna i medeltal runt 25 000 och under 1800-talet började antalet födda stiga och vid sekelskiftet var årskullarna ca 80 000. Under 1900-talet växte de till ca 90 000 och efter kriget kom de stora årskullarna på nästan 120 000. Efter de stora årskullarna gick antalet födda hela tiden ner och år 1997 sjönk antalet under 60 000. Hela 2000-talet har nativiteten varit mellan femtiofem och femtioåtta tusen. I Kotka har antalet födda sjunkit från 671 år 1980 till 435 år 2006 (-32 %) och i Pyttis från 53 till 42 ( -21 %). Invånarantalet har på motsvarande sätt i Kotka sjunkit från 60 752 till 54 679 ( -10 %) och i Pyttis från 5218 till 5140 (-1,5 %). Under de senaste tio åren har undervisningens kostnader stigit med 15 %. Spiralen är alltså sjunkande antal elever och stigande kostnader. Ekvationen går inte ihop, utan att man skjuter till medel, vilket kommunerna kan göra. Här är emellertidf kruxet, I Kotka Svenska Samskola har upprätthållaren inga egna skattemedel att skjuta till och kommunerna har vägrat betala något för gymnasieundervisningen. För att vi skall kunna överleva och som nu producera de bästa resultaten i landskapet måste upplandet, d v s de finsk- och tvåspråkiga kommunerna, skjuta till medel. Men det som gubben (skolan) vill, kanske Ilsebill (kust- och skogsugrerna) inte vill.

Nokialand

I slutet av detta år är finnarnas antal 5,3 miljoner, och antalet mobiltelefonanslutningar 6,1 miljoner. Detta är ofattbart många, per 100 invånare finns det 115 mobiltelefonabbonemang. Det är alltså inte fråga om antalet telefonapparater utan anslutningar.

Veterinärer har alltid varit föregångare i att använda mobiltelefoni. På åttiotalet började man använda sk. ARP-telefoni där man manuellt beställde samtalet från en central. Komminikationen var enkelriktad och man avslutade alltid det man sade med "kuuntelen" och hela samtalet med "loppu". Sedan kom de sk duplex-telefonerna där man kunde lyssna och prata samtidigt.

Det stora steget togs med NMT då mobilen blev som en vanlig telefon. Visserligen var den stor (7 kg), dyr (ca 20 000 mk) och hördes bara i Norden, men för en veterinär som körde omkring på landsbygden var det ju rena himmelriket. Många kilometrar blev okörda när kunden fick tag på en ute i bygden. År 1992 kom GSM och telefonens vikt hade gått ner till 2 kg och priset till ca 11 000 mk. Efter det har det bara blivit billigare och bättre. Och priset på samtalen har rasat, 1991 kostade ett trådsamtal från Lojo till Lovisa 1,24 mk /minut och ett mobilsamtal var dyrare. I dag kostar ett samtal till Lojo ca 6 snt/min (ungeför 0,35 mk/min). Och trådtelefonerna blir alltmer sällsynta, vi har ännu tråd men bara pappa och svärmor använder den...

Senaste vecka diskade jag stekpannan och talade i telefon samtidigt. Ni gissar hur det gick, plopp och fast telefonen inte blev genomblöt, luktade endast stekt kött, och jag torkade den ordentligt slutade den fungera efter några timmar. En ny, modell basic med kamera, kostade 59 ege ( ca 350 mk). I och för sig tråkigt men tänk er priset 2 000 evro om jag skulle tappat tvåkilosklunsen i ett ämbare.

Väl mött i Nokialand.

Lefa

Ring till varandra!!