Paha juttu?

No niin, taas käytiin yhdet vaalit. Ruotsalaisuus kärsi epämiellyttävän tappion ja metsäugrilaisuus otti aimo harppauksen eteenpäin. Ne jotka luulivat, että kuntien hallinta helpottuu, kun voimasuhteet muuttuvat joko hallituspuolueiden tai opposition eduksi erehtyivät. Tämä tulos hankaloittaa suuresti kuntien hallitsemista.

Monessa kunnassa "uus-vennamolaiset" saivat niin paljon valtuustopaikkoja, että saavat hallitus- ja lautakuntapaikkoja ja se on jo muuta kuin populistinen suunsoitto valtuustossa. Näin myös Kotkassa, mutta kai asiat pitää nähdä niin kuin valtioneuvos Virolainen aikanaan: "Kansa on sanonut sanansa. Pulinat pois!" Toisaalta voihan se olla niinkin, että kansa saa ansaitsemansa hallintoelimet. Totalitaarisissa maissa sanottiin: "Väärä vaalitulos, vaihdetaan kansa!"

RKP teki surkean tuloksen, mutta vastoin yleistä käsitystä väärästä kampanjasta tai epäonnistuneesta ehdokasasettelusta, minusta tuntuu etteivät äänestäjät enää koe kieltä yhtä tärkeänä tekijänä kuin ennen. Älytön pakkoruåtsi-kampanja ja
-asenne korjannevat satoa. Ei se kieli minullekaan ollut niin pinnalla, ennen kuin muutin tänne kielellisen susirajan taakse. Silloin se muuttui tärkeäksi ja luiskahin politiikkaan mukaan, luonnollisesti paikalliseksi kielipoliisiksi.

No lapsethan voivat muuttaa svedujen maahan, yksi budjaa jo Englannissa. Että sillai, tällä kertaa. Pa finski niin kuin venäläinen sanoisi.

Halikaa toisianne!

Lefa

Ny säsong vidtog...

Framgångsrika televisionsserier pågår ofta i åratal. Simpsons är uppe i nummer tjugo. Mitt vinterbadande, eller som man säger i Finland vaksimmande, är inne på säsong fyra. Egentligen har jag (i skrivande stund) under denna säsong inte ännu varit i vak, men vattnet har varit relativt kallt, mellan tre och sju grader.

Efter åratal av tveksamma, undvikande ”kanske senare”-svar på en väns förslag till att vaksimma svarade jag ”ja” på inviterna, hon kunde ju ha slutat med inviterna och avskrivit mig som en feg ynkrygg. Jag minns klart och tydligt den första gången: resolut och utan att tveka gick jag ner i vaken samt upp igen efter ca tio sekunder. Det stack i fingrar, tår och hela huden, en stickande smärta som avtog när jag gick tillbaka till bastun. På verandan kändes det redan bra och åter inne i bastun rentav behagligt. Efter den tredje vakturen, som varade nästan en halv minut, utsöndrades i bastun en stor mängd endorfiner som för fem minuters tid åstadkom en känsla jag aldrig varit med om. Våg efter våg av euforisk vällust spred sig genom kroppen när endorfinerna och det sjunkande blodtrycket nästan satte mig ur spel för fem-tio minuter. Det var ord och inga visor.

När jag var barn fanns invid nuvarande motorvägen i Hertonäs en vit bastu där människor vinterbadade. I likhet med många tidigare och senare bastubyggnader brann den ner och simmarna i Hertonäs har sedermera varit tvungna att klara sig utan bastu, d v s syssla med ”extreme”-vinterbad.

Där vi simmar kan vi se Hoglands (Suursaari) kännspaka siluett vid horisonten. Medelåldern för badarna ligger vid ca femtio år, men unga människor vinterbadar i allt större utsträckning. Vinterbadandet sägs stärka immunförsvaret, ha en lugnande inverkan och kan ses som en både bisarr och rolig avslutning på motionsrundan. Det kan vara direkt skadligt att vinterbada om man är förkyld eller sjuk och man skall aldrig dyka på huvudet i isvaken. Men vinterbada skall man, det är vansinnigt att inte göra det. Hoppa i, så fort som möjligt!!

Tulette ihmettelemään "mitä panitte leivälle ennen kuin oli Flooraa!"

Lefa

Se Neapel och...

I förrgår satt jag åter i Hartwall Arenan, ungefär på samma plats som två dagar efter vår kryssning. I juni stod Bob Dylan på scenen, i förrgår Leonard Cohen. Efter Dylans fantastiska konsert med intressanta arramngemang, men en frugal scenografi, kändes det riktigt bra, dock inte riktigt som att ha sett Neapel. Kanske som Genua eller Rom, men definitivt inte som Neapel. Nu har jag dock sett Neapel!
Jag är något av en senkomling till Cohen, i själva verket var det min hustru som på åttitalet förde mig djupare in i hans musik och framför allt i hans poesi. En sjungande poet är nämligen det han är, där poesin och musiken stöder och kompletterar varandra.
På scenen stod en liten skinntorr ettrig "gubbe", klädd i en aning säckig kritsteckad kostym med grå sjorta och ingen slips. På huvudet hade han en stilig fedorahatt som han ofta tog av sig när han tackade publiken och de olika medlemmarna i orkestern. Han hade inga divalater utan en gränslös ödmujkhet och en varm spjuverakig humor. Den karlen var och är så cool att...
I över tre timmar sjöng han ett urval av hela sin produktion. Jo; Suzanne, Bird on a wire, Anthem, The Partisans, The Future, Who by fire, So long Marianne, Famous blue raincoat och en svängande version av First we take Manhattan. Inalles 26 låtar och han tog sin publik genom att börja med Dance me to the end of love. Efter att han tillägnade konserten till Ahtisaari åt publiken ur hans hand. Helheten var otrolig, balanserad och välmixad, bandet spelade och sjöng som änglar. Speciellt Javier Mas på bandura (ett sorts ukrainskt stråkinstrument), luta och akustisk gitarr och Dino Soldo på alla tänkbara blåsinstrument. Soldo stod för det vemodiga, bluesaktiga undertonerna som stödde och fyllde ut Cohens djupa hesa röst. Basisten Roscoe Beck skickade gång på gång kalla kårar rakt genom ryggmärgen och körsångarna Sheila Robinson och systrarna Webb var som väsen ur en dröm.
Kära vänner, det var ord och visor det. Tårarna flödade, myky och ofta!

Om ni inte ännu har varit till Neapel kan ni se honom i nästa vecka i Stockholm eller Köpenhamn eller därpåföljande i Bryssel (kolla datumen på http://www.leonardcohenfiles.com/ där det också finns bilder från konserterna.

"There's a crack in everything
that's how the light gets in."

Lefa

Hemsidan öppnades

Till syvende og sidst fick jag hemsidan att fungera. Här ser ni i praktiken hur en ADHD fungerar, i detta fall med tyngdpunkt på HD (hyperactive). Hjärnan går på turbo, hela tiden. Märkväl, det är inte fråga om bipolaritet, emedan det maniska övergår inte i en depressivitet. Tänk er en labradorvalp, alltid nyfiken på allt och färdig att leka. Sån är jag ofta.

Det roliga är att jag lär mig hela tiden nya saker. I dag lärde jag mig att skriva koden som hindrar andra än utvalda att ta del av hemsidorna. I och för sig var det inte svårt men krävde några samtal.

Så går vi alltså vidare. Tänk varma tankar om de som är viktaga i ert liv!

Lefa