Rör inte min kompis

Sen medlet av november har en livlig debatt förekommit i alla medier om händelserna i Jokela och vad som ledde till det. Under diskussionens gång har man diskuterat hur skolan är kunskapsorienterad, konkurrenssamhället och välfärdssamhällets förfall. Det globaliserade konkurrenssamhället, vars stjärnelev Finland är, påminner allt mer om efterkrigstidens Japan. Barnen vänjs från tidig ålder vid att tävla och vid aggressionen som ligger under ytan och då blir rädslan för att bli lämnad efter allas följeslagare. Omställningarna i näringslivets strukturer och i kommun- samt servicestrukturerna påminner om att vi är alla utsatta, också fullvuxna. Ett samhälle som bygger på konkurrens föder framgångar, men priset för framgångar och vinster finns alltid också tillstädes, i form av myntets baksida, förlorarna. Konkurrensen föder ett behov till framgång och medför en atmosfär av aggression och känslokyla som förvittrar samhörighet och omvårdnad samt skapar A- och B-människor, framgångsrika och loosers.

Känslokylan leder till en brist på respekt och uppskattning för mindre bemedlade, ibland t o m till ett hat, de är ju själva ansvariga för sin situation. Det iskalla hat som skoldråparens texter utstrålar, och inte har ett samhälleligt ursprung utan är en del av människans väsen, lever och mår bra i ett konkurrenssamhälle. Dess härolder är övermod och stolthet, och enligt psykoanalytikern Gustav Schulman är ”övermodet det moderna samhällets största problem”, emedan det hindrar de unga från att lära sig, från att genom mognad bli av med ungdomen häftiga övermod och hybris. Obearbetad ilska och övermod blir en del av varat och äter upp själen inifrån, tidvis med fruktansvärda konsekvenser. Ilskan kan också riktas mot jagets mänskliga svaga sidor och beundran till de starka och aggressiva sidorna. Denna dikotomi kan uppstå redan tidigt, ”problemungdomen” kan uppvisa symptom så tidigt som i åtta års ålder.
Det är inte lätt att förändra konkurrenssamhället, men att motarbeta avigsidorna är en uppgift för oss alla, hem och skola. Vi måste tänka på hur vi som fullvuxna kan hjälpa de unga, våra elever och barn, att växa och bli bättre människor. Lotsa och hjälpa samt handleda; som Schulman säger det: ”viljan att göra gott uppstår av att själv bli behandlad väl.”

Rör inte min kompis!

Det krympande isflaket

I sin sista ledare skrev Arhippainen åter om finlandssvenskheten. Det krympande isflaket med issörja runt kanterna har jag sett i tjugo år här i Kotka. I början var det rutten drivis, men nu börjar det nog vara sörja där inslaget av vatten överväger.
Arhippainen talar om att "allt fler finlandssvenskar upplever att andra identifikationsfaktorer än språket – som hemort, yrkesgrupp eller värderingar – har minst lika stor betydelse för den personliga identiteten som språket". Det ser jag också och tidvis tror jag att isen faktiskt smälter snabbare än Arhippainen tror. Utsikterna ser inte så lysande ut och sämre blir det om inte ugrerna lär sig tolerans och kulturell mångfald.
Själv har jag levt ett så kringflackande liv både fysiskt och psykiskt att för mig har finlandsvenskheten fungerat som ett ankare. och det gör det fortfarande. Hur är det med er?

Lefa

Då kör vi i gång

Tidvis har jag funderat på bloggande, men målgruppen har inte utkristalliserats. Nu har den det. Det kommer inte att vara en regelrätt "dagbok" utan oregelbundet nedskrivna reflexioner om ditt och datt.

Vi ses. Enjoy.

Lefa