Les Quatre Cents Quarante Coups...

Början av året gick en aning åt pipan. Den ihållande hostan som började vid yuletid började göra ont mellan revbenen. Jag misstänkte att hostningarna hade förorsakat en rivning i musklerna mellan revbenen. Smärtan blev värre och till syvende och sist måste jag söka mig till centralsjukhuset, där man till min förvåning konstaterade att jag hade lunginflammation och vätska i lungsäcken. CRP (blodtestet som mäter akut inflammation) låg på 440 (normalt < 10).

Nå, dom tog in mig, punkterade bort över en halv liter vätska och satte mig på en blandning av de starkaste intravenösa antibiotika som finns att tillgå. En ger som biverkning en metallisk smak i munnen och hela tiden kändes det som om någon hade ätit kattskit med min mun! Allt smakade lika illa, kaffe som mjölk, havregrynsgröt som strömmingsflundror, Mariannekarkkin som gul Jaffa. Urk!!

I början hade jag verkligen ont, men efter att dräneringsröret togs bort började tillfriskningen ta fart och efter nio dagar fick jag åka hem, en aning andnödig, men i relativt bra skick, jag orkade promenera flera hundra meter utan att behöva vila. Först nu förtår jag djupet i sketchen med Uuno Turhapuro, där Uuno ligger på soffan och besluter sig för att gå till kylskåpet och ta sig en öl. Han öppnar dörren och kostaterar skräckslaget att det är tomt, och utbrister desperat: "Nyt on kysymys siitä, riittääkö typpi seslongille asti!" När luften i lungorna ersätts av infallationsvävnad och vätska måste man verkligen planera sina rörelser efter var man kan sätta sig för att vila och återfå andan.

Nu är jag så gott som återställd sånär som på att maraton kan jag inte ännu springa, fast det kunde jag inte tidigare heller. Hur som helst, en riktigt god fortsättning på året och livet, önskar

Lefa