Chauvinism så det förslår

I nästan två veckor har de pågått, de olympiska spelen, olumpialaiset som en del finskspråkiga radio- och TV-journalister ännu säger. Ofta är sändningarna från spelen underhållande och spännande tidsfördriv, men en sak stör mig. Nej, inte det att Finland inte får det medaljregn man väntade, utan det som ligger bakom denna väntan.

Det finns nämligen en irriterande och potentiellt farlig chauvinism i bottnen för denna önskan. Den lek och glada samvaro som borde definiera sport lyser med sin frånvaro, när professionella och slipade sportsmän "slåss" med varandra, tidvis med hat i blicken. Misslycas de kan de brista ut i bittra tårar eller en aldrig sinande tirad av förklaringar.

Och kommentatorerna gör inte saken bättre. De finska TV-kommentatorerna underblåser dessa "nationella" förväntningar och relativt tidigt övergick jag till att se på spelen i SVT. Deras kommentatorer har ett mera nyanserat och balanserat, analytiskt grepp, om än greppet i går åkte i soplådan. När de svenska herrlaget spurtade till guld, då var reportern "stolt över att vara svensk".  Kaj Kunnas talar om massaker när Kanada vinner Ryssland och om att "sätta den sista spiken i Tjeckiens kista" när Finland vinner.

Man kommer att tänka på antikens gladiatorer, när man ser dessa ofta välbetalda idrottsmaskiner ila fram än med den ena stilen än den andra. Och man tallar inte om Charlotte Kalla eller Tobias Angerer utan om svensken Kalla och tysken Angerer. I min radikala ungdom tänkte jag att makthavarna använde sporten på samma sätt som de romerska makthavarna panem et circensis för att avleda uppmärksamheten från mera verkliga problem av denna världen. 

Denna chauvinism ligger i botten för xenofobi och invandrarhat, en tro att vi är annorlunda,bättre, än de, samt att de på något sätt hotar oss. Chauvinismen är uppkallad efter en grenadjär i Napoleons armé, Nicolas Chauvin, som dyrkade sin kejsare och fosterlandet över allt. Uttrycket har kommit att betyda överdriven och skrytsam fosterlandskärlek, nationell egenkärlek. På sjuttiotalet anammade feministerna termen och i början talade man om male chauvinism. I dag har en betydelseförskjutning skett och ofta tänker har den förskjutna betydelsen för manligt översitteri fått träda i stället för den nationella.  

Den enda medalj Finland hittills har fått har tagits av vad Juha Mieto en aning föraktfullt kallar "ne lökäpöksyt". I dessa sportgrenar finns det ännu kvar mycket av gemenskap och lek, gossarne och flickorne vill för varandra visa vilka trick de kan bemästra. Visst är de proffs de också, men på något sätt är det en livssil, i deras förehavande finns en viss Joie de vivre.

Lefa