Never say never

Sommaren avslutades på ett fantastiskt sätt. Regnet stod som spön i backen i Pyttis klokan 13 men sedan klarnade det upp och på kvällen i Hesa var det rätt varmt och soligt. Man behövde shades under bilresan.

Vad gjorde jag i Hesa då? Jo, gick tillbaka på mitt ord! Senaste oktober skrev jag nämligen efter att ha sett Neapel, nej f´låt Leonard Cohen, att jag inte skulle gå på konserter mera. Lou Reed såg jag med Patrik i Linnahall i Tallin redan innan jag började blogga, tio dagar efter Dylan. Vi satt med ca tusen ester, inklusive den estniska presidenten Toomas Hendrik Ilves, i en illa nedkörd olympisk segelpaviljong från 1980. Det var sjabbigt och nedkört så det förslog, tala om historiens vingslag. Lou Reeds oförglömliga skivas lika oförglömliga 30-års minnesturné.

Nu råkar det sig så att Lou Reed (han från Velvet Underground) hör till både min och Patriks absoluta favorittopp och när jag i maj såg att hans hustru (Laurie Anderson) och han skulle ha keikka i Hesa fanns det helt enkelt ingen ursäkt. Så klockan tjugo före sju drack jag en latte och Pate ett skumpa vid Huvila tältet i Berghäll och bänkade oss i tältet klockan sju. Fem över körde dom i gång.

Sedan var det avant garde i över en och en halv timmes tid. Artisterna var så förjunkna i sin musik att dom spelade som om publiken inte skulle ha varit närvarande. Och inte störde vi dem heller; alla satt tyst och snällt och lyssnade förtrollat till syntetisatorer, elektrisk violin och el-gitarr. Det fanns en stark spänning mellan Andersons hypnotiska dunkande synt och Reeds förvrängda (distorted) gitarr. En dissociation som bar upp hela kvällen.

Under konserten tröskade paret igenom fjorton låtar av vilka jag kände igen en del. Två Velvet låtar: Pale Blue Eyes & I'll be your mirror (som encore) och fyra Lou Reed låtar: Mystic Child (från skivan Ecstacy), Romeo had Juliette & Halloween Parade (från skivan New York) och Who am I (från skivan The Raven). Dessa avklädda versioner bars fram av samma dissociation och distorserade gitarrsound. De verkliga läckerbitarna, för mig helt nya bekantskaper, var Andersons låtar! Under låtarna Progress och Beginning fick jag inte riktigt tag i grejen, men hennes tredje låt Maybe if I fall var jackpot för mig. Efter det var det raka rör, eller vad säger ni om följande:

Maybe if I fall. Maybe if I fall asleep
There'll be a party there
Americans unrooted blow with the wind
But they feel the truth if it touches them

Maybe if I fall... Maybe if I fall... Maybe if I fall asleep
There'll be a party there
Americans unrooted blow with the wind
But they feel the truth if it touches them
Maybe if I fall... Maybe if I fall asleep
If I fall.

Anderson hade tre långa till hälften sjungna till hälften talade låtar som var kommentarer till samhälleliga saker Beginning & Only an expert och en hisnande hågkomst från sin barndoms sjukhusvistelse Story about a story. Tillsammans har dom skrivit Junior Dad och härligheten avslutades med en duett av Andersons The lost art of conversation.

Kära vänner, det var en förstummande upplevelse!! Tydligen måste jag börja fanittaa också Laurie Anderson!

Många av låtarna kan ni se på juutuub.

Ha en bra början på hösten.

Lefa

PS Anderson och Reed är, som sagt, gifta med varandra men detta är deras första gemensamma Europa turné.

Louise Ciccone

Min arbetsresa från Kotka till Hagalund brukar, paradoxalt nog, gå via Salutorget och Gräsviken. I går ringde svärmor, som bor på Drumsö, och varnade för trafikkaoset som är att vänta i trakten i dag. En oinitierad landebo frågade varför då? Svaret var givetvis Louise Ciccione.

Madonna ja. Hon har aldrig hört till mina favoriter, däremot tyckte Lotta om henne på åttiotalet (jag vet inte om hon gör det ännu). Visst var hon bra i Desperately seeking Susan men nog var Rosanna Arquette och Aidan Quinn bättre. Och låten Hung Up är också bra, men det beror i mitt tycke på att den har ett samplat riff av Abba, ett alla tiders riff från Gimme gimme, gimme. BBC skriver: "Songwriters Benny Andersson and Bjorn Ulvaeus have only allowed one other act to sample one of their tracks before, when the Fugees used part of The Name Of The Game on their 1996 track Rumble In The Jungle". Detta orgelriff sänder kalla kårar ner i ryggraden. Men annars är jag inte tänd på hennes music och således inte intresserad av att gå på konserten heller.

I går kväll visade tv-nyheterna hur det främsta fanet hade bänkat sig vid porten för att i eftermiddag kl 17.30 rusa fram till scenen. I eftermiddag får jag lov att ta den rusningsbenägna ring ettan när jag kör hem. Tack Madonna, för extra tid att lyssna på radio.

Lefa